Ibland undrar jag vad jag hade tänkt om jag, när jag var 12 år, fått se en liten glimt in i framtiden som 26-åring. På ett sätt önskar jag att jag hade fått det men hade jag vart den jag var idag med facit i handen för 14 år sen? Jag skulle inte tro det. Jag hade säkert agerat helt annorlunda och hamnat någon helt annanstans än där jag är just nu, med min lilla dotter på magen i en lägenhet i Mantorp. Kanske hade det vart så att vissa stora saker i mitt liv hade vart det samma som nu, men jag hade säker gått miste om en hel del också. Kanske hade jag gått miste om lyckliga perioder av mitt liv, vilket säger sig självt att det hade vart tråkigt men kanske hade jag också förlorat några av de riktigt dåliga. Frågan är då om jag önskar att jag hade sluppit vara med om de dåliga? Just i den stunden då de varade hade svaret vart ett stort JA, men nu när jag är där jag är, är nog mitt svar ett lika stort NEJ. Det är ju de värsta perioderna i mitt liv som jag verkligen lärt mig nått av. Det är under/efter dem som jag lärt mig att ta nya tag och faktiskt växa som människa. Utan precis alla upplevelser jag haft hade jag ju inte vart DEN jag är i dag, DÄR jag är idag, MED DEM jag är idag och 99% av dagen hade jag inte velat gå miste om, och DET är bra statistik.
Jag vet, en lägenhet i Mantorp, ensamstående mamma och med 3,5 års universitetsutbildning framför mig låter kanske inte som någon dröm, men jag är just nu väldigt nöjd över min plats här i livet. Jag är framför allt nöjd med människorna i mitt liv. Visst träffar man nötskal man helst velat vara utan, men de är väll bara sånt livet är. Det viktigaste är att uppmärksamma de man verkligen bryr sig om och aldrig vill förlora.
EN sak som jag av hela mitt hjärta vet hade förblivit som det var, oavsett insikter i framtiden som 12-åring eller inte, är min relation till min allra finaste underbaraste vän/syster/soulmate, Hanna. ALLA borde ha en sån människa i sitt liv. Jag vet att det kanske låter lite fel, men jag vet att jag aldrig kommer förlora henne, hon kommer finnas för mig, precis som jag ALLTID kommer finnas för henne, jag litar på henne mer än någon annan och jag skulle inte kunna föreställa mig ett liv utan. Det låter kanske som jag tar henne för givet, och på ett sätt gör jag kanske det.. Inte på ett dåligt sätt dock, jag räknar med att hon tar mig för givet också, jag hade blivit förnärmad om hon inte gjorde det.
Så, det jag vill ha sagt med det här är att om man väljer att se på de saker som verkligen betyder nått i livet så kommer man finna att man kanske inte har något fattigt liv, trots alla motgångar/lite pengar/dålig barndom/krossade hjärtan/dåligt val av plats för boende och tidigare dumheter man gjort osv. Även om du inte har en vän, som Hanna, så kommer det finnas andra människor och möjligheter i ditt liv som gör det värt att leva.
XxxXXx
