Besvikelse.

Besvikelse. Jag har alltid sett det som en av det absolut värsta känslorna. När man känner hur allt hopp bara försvinner, hur glädjen bara rinner ur kroppen och allt blir helt tyst. Är det inte den känslan som alla stävar efter att aldrig behöva känna men alla känner? Ganska ofta. Ibland är besvikelsen liten så man glömmer den på några sekunder och lyckas fokusera på nått helt annat men ibland är den ihärdig och vägrar släppa taget, kanske till och med går över till bitterhet. 

Men jag har tänkt lite på besvikelsen. Jag vet ju att jag kommer behöva leva med den många gånger till genom livet så varför inte försöka ge den lite positiva tankar iaf? Jag vet tex att jag har ett hopp och en glädje i mig. Utan hoppet och glädjen hade det inte funnits någon besvikelse och så länge man har hopp, glädje och en tro på något bättre/spännande/nytt så kommer man aldrig att fastna i nått kallt mörker som kan försöka smyga sig på ibland. Även om besvikelsen känns som detta svarta kalla mörker så finns det ändå en glädje i den att man faktiskt känt något mer värdefullt innan. 

Okej, jag vet, besvikelsen i sig är förfärlig och jag skulle helst vart utan den, men innan och efter så gör den ju allt annat så mycket vackrare. När hoppet kommer tillbaka och när ljuset och värmen börjar tränga sig in och man ser att man har hela framtiden framför sig gör livet så värt att leva.

XxxXXx