Lite kärlek och tacksamhet, tack!

Jag har många gånger fått höra att jag är naiv och visst, jag kanske är det, men jag ser det som en av mina styrkor. Jag tar det som ett tecken på att jag ser det goda i människor och att jag har en tro och ett hopp på att människor i grunden är till för att älska och sprida ärlighet, vänlighet och kärlek omkring sig.

 Därför blir jag också så förkrossad när jag ser allt hat som sprids i vårat samhälle idag; när vårt samhälle tillåter ett parti byggt på okunnighet och rädsla att bli folkvalda till riksdagen. Detta visar det på stora brister i vårt samhälle. Varför har ingen lärt dessa människor att älska och se det goda i folk? Varför har det blivit så att mycket vill ha mer? Vi bor i ett land där människor, i jämförelse med de flesta andra länder i världen, lever i lyx. Hur kan uppväxten i ett sådant samhälle leda till att man hatar de som behöver vår hjälp eller har en annan hudfärg eller religion? Jag måste säga att jag ser det som ren otacksamhet. Otacksamhet mot de förfäder som slitit för att skapa ett tryggt samhälle för kommande generationer. Jag vet att samhället nu ser annorlunda ut än det gjorde förr, men jag kan lova att min morfar och dennes föräldrar ALDRIG hade velat se att våldsbenägna, främlingsfientliga, järnrörsbärande klåpare komma in i riksdagen. De arbetade och kämpade för att ge oss ett tryggt liv, inte ett liv där någon ska behöva se sig över axeln för denne inte kan vara säker på vem som står och lurar bakom nästa husknut. 

Vi lever i en värld där hat är vardag och människor dör i krig och av svält varje dag, varför kan vi inte bara visa lite mer kärlek och tacksamhet för att vi har fått chansen att inte behöva leva i rädsla för att få vårt hus bombat dagligen? Varför kan vi inte ta vara på de möjligheterna vi har att undervisa i skolorna att alla människor är lika värda? Varför kan vi inte  lära oss att hat sprider hat och kärlek sprider kärlek? 

I mina ögon spelat det ingen roll vilken hudfärg, religion, sexuell läggning, eller för den delen, åsikter du haft/har, så läng du väljer att älska och se det goda i människor. Jag tycker att det ska vara tillåtet att sjunga psalmer i kyrkan på skolavslutningarna, att sjunga nationalsången på nationaldagen, att öppet säga att man älskar sitt land, men allt detta med mening att sprida kärlek omkring sig. Att älska sitt land betyder inte att man måste hata ett annat, att älska skolavslutningarna i kyrkan betyder inte att muslimer inte än accepterade, att sjunga nationalsången betyder inte att andra nationaliteter inte är välkomna. Möjligheten att göra alla dessa saker ska istället visa på att vi har en tacksamhet i oss till de som tidigare byggt upp ett samhälle för oss att leva i; med friheter, rättigheter, kärlek och trygghet. En trygghet som vi i dagens krigshärjade, hatiska värld har en skyldighet att även hjälpa andra att känna. 

Vem är egentligen den riktiga mördaren?

Kan människor lära sig tänka innan de öppnar munnen?
Jag tänker just nu på alla patetiska människor som fördömer jakt. Jag kan säga att jag själv inte skulle kunna ta upp ett gevär och skjuta ett djur, jag har problem att döda en fluga, men ja, jag äter kött. Vissa tycker säkert att det är helt fel av mig, men jag tror vi människor är skapade med olika egenskaper och olika styrkor och svagheter.
Men för att komma till saken; Hur tänker en människa som skriver kommentarer om vidriga mördare jägare är när de ser en bild på ett skjutet vildsvin och sen går till butiken och köper en färdigpaketerad gris? Vem är egentligen den riktiga mördaren? Är det de jägare som livnär sig på djur som vandrat fritt i sina naturliga miljöer eller du som bidrar till en stor och fortsatt växande köttindustri; där djuren får leva i små bås och vars enda mening är att leva för att dö och mätta dig?
Dessvärre blev vildsvinen inplanterade i svenska skogar och nu förökar de sig så mycket att de kan böka upp en hel skog. Jag anser att det var fel att från första början placera ut dem i skogarna men nu är de där och det är bättre att äta dem än alla uppfödda djur som blir fullproppade av medicinen, kastrerade utan bedövning och aldrig får springa fritt.
Så alla ni som skriver hatiska meddelanden till jägare, för att ni är så rädda för att se sanningen, samtidigt som ni går till butiken i er blinda lilla bubbla och köper en fläskfilé, tänk steget längre för i h*lvete.
Var inte så fruktansvärt blinda för verkligheten och tro inte att den finaste av ekologiska oxfiléer är bättre än vilt. Köttindustrin kommer aldrig vara humanare än jakt i skogarna. (Självklar så länge jakten går till på rätt sätt och djuren respekteras från att de föds till de att de dör).
Jag vill även tillägga att jag är emot all typ av jakt som inte är human eller på djur som ska skyddas eller liknande.

Besvikelse.

Besvikelse. Jag har alltid sett det som en av det absolut värsta känslorna. När man känner hur allt hopp bara försvinner, hur glädjen bara rinner ur kroppen och allt blir helt tyst. Är det inte den känslan som alla stävar efter att aldrig behöva känna men alla känner? Ganska ofta. Ibland är besvikelsen liten så man glömmer den på några sekunder och lyckas fokusera på nått helt annat men ibland är den ihärdig och vägrar släppa taget, kanske till och med går över till bitterhet. 

Men jag har tänkt lite på besvikelsen. Jag vet ju att jag kommer behöva leva med den många gånger till genom livet så varför inte försöka ge den lite positiva tankar iaf? Jag vet tex att jag har ett hopp och en glädje i mig. Utan hoppet och glädjen hade det inte funnits någon besvikelse och så länge man har hopp, glädje och en tro på något bättre/spännande/nytt så kommer man aldrig att fastna i nått kallt mörker som kan försöka smyga sig på ibland. Även om besvikelsen känns som detta svarta kalla mörker så finns det ändå en glädje i den att man faktiskt känt något mer värdefullt innan. 

Okej, jag vet, besvikelsen i sig är förfärlig och jag skulle helst vart utan den, men innan och efter så gör den ju allt annat så mycket vackrare. När hoppet kommer tillbaka och när ljuset och värmen börjar tränga sig in och man ser att man har hela framtiden framför sig gör livet så värt att leva.

XxxXXx

Ett bra liv.

Ibland undrar jag vad jag hade tänkt om jag, när jag var 12 år, fått se en liten glimt in i framtiden som 26-åring. På ett sätt önskar jag att jag hade fått det men hade jag vart den jag var idag med facit i handen för 14 år sen? Jag skulle inte tro det. Jag hade säkert agerat helt annorlunda och hamnat någon helt annanstans än där jag är just nu, med min lilla dotter på magen i en lägenhet i Mantorp. Kanske hade det vart så att vissa stora saker i mitt liv hade vart det samma som nu, men jag hade säker gått miste om en hel del också. Kanske hade jag gått miste om lyckliga perioder av mitt liv, vilket säger sig självt att det hade vart tråkigt men kanske hade jag också förlorat några av de riktigt dåliga. Frågan är då om jag önskar att jag hade sluppit vara med om de dåliga? Just i den stunden då de varade hade svaret vart ett stort JA, men nu när jag är där jag är, är nog mitt svar ett lika stort NEJ. Det är ju de värsta perioderna i mitt liv som jag verkligen lärt mig nått av. Det är under/efter dem som jag lärt mig att ta nya tag och faktiskt växa som människa. Utan precis alla upplevelser jag haft hade jag ju inte vart DEN jag är i dag, DÄR jag är idag, MED DEM jag är idag och 99% av dagen hade jag inte velat gå miste om, och DET är bra statistik.
 Jag vet, en lägenhet i Mantorp, ensamstående mamma och med 3,5 års universitetsutbildning framför mig låter kanske inte som någon dröm, men jag är just nu väldigt nöjd över min plats här i livet. Jag är framför allt nöjd med människorna i mitt liv. Visst träffar man nötskal man helst velat vara utan, men de är väll bara sånt livet är. Det viktigaste är att uppmärksamma de man verkligen bryr sig om och aldrig vill förlora.
EN sak som jag av hela mitt hjärta vet hade förblivit som det var, oavsett insikter i framtiden som 12-åring eller inte, är min relation till min allra finaste underbaraste vän/syster/soulmate, Hanna. ALLA borde ha en sån människa i sitt liv. Jag vet att det kanske låter lite fel, men jag vet att jag aldrig kommer förlora henne, hon kommer finnas för mig, precis som jag ALLTID kommer finnas för henne, jag litar på henne mer än någon annan och jag skulle inte kunna föreställa mig ett liv utan. Det låter kanske som jag tar henne för givet, och på ett sätt gör jag kanske det.. Inte på ett dåligt sätt dock, jag räknar med att hon tar mig för givet också, jag hade blivit förnärmad om hon inte gjorde det.
 Så, det jag vill ha sagt med det här är att om man väljer att se på de saker som verkligen betyder nått i livet så kommer man finna att man kanske inte har något fattigt liv, trots alla motgångar/lite pengar/dålig barndom/krossade hjärtan/dåligt val av plats för boende och tidigare dumheter man gjort osv. Även om du inte har en vän, som Hanna, så kommer det finnas andra människor och möjligheter i ditt liv som gör det värt att leva.

XxxXXx

Jordgubbe!

Jag har lyckats få fram en röd jordgubbe och idag var dagen då den skulle bli förtärd! Det var den godaste jordgubben jag någonsin ätit. Suupersöt med lite smak av smultron. Underbart. Vi dela den broderligt på 3 så alla fick vara med.





XxxxX 

Min tur att ha tur!!

Idag gav jag mig ut på min 5,4 km-runda. Jag sprang nästan hela, gick bara 1,5 låt totalt. Måsta tillägga att halvägs så började det spöregna så jag inte såg nått för glasögonen blev blöta och igendimmade. Ska bli så skönt att skaffa linser efter sommaren. Tyvärr måste jag vänta tills dess för allergin gör att jag kliar... kan inte låta bli. Jag fick skoskav också, på lilltån. INTE skönt. Men lätt värt.

Sen började min tur! Köpte en trisslott i butiken, vann 25 kr och blev lycklig som ett barn på julafton, lämnade in den (fick visa leg.) Vann 25*2. Tog ut en ny lott och vann 25*2 kr igen.  Fick en ny lott och vann 50 kr. Tog en ny lott och vann 25 kr. Sen vann jag inte mer. Jag antar att det var där min tur hade samlat ihop sig. Awesome!

XxxxxxXX

Springa

Jag har beslutat mig för att börja springa igen. Den här gången ska jag inte sluta, vilket jag alltid gör av olika anledningar (oftast för att jag blivit sjuk och inte lyckas komma igpng igen). Min kondis är i botten. Känns som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstkorgen efter 10 min. Det måste det vara slut på nu. Mitt första mål ska vara 5 km om 1 månad. Om jag springer 3 ggr i veckan.
Hoppas jag lyckas.

XxxxxX